20120330 - min fina vackra <3

nu ska ni få höra om något galet!

detta hände när vi var i Italien på ett träningsläger! Våra härliga tränare hade en dag bestämt att vi alla, efter all träning, skulle ta oss en vandringsfärd upp på berget som låg i närheten av vårat hotel. så vi började vandra mot de, och eftersom vi inte riktigt visste hur vi skulle komma uppåt så gick vi bara rätt fram och tillslut efter en stund så kom vi fram till en stig som klättrade uppåt på berget (SE BILD NEDAN)
jag och Kajsa som inte var i täten var bland de sista i klungan att börja vandra uppåt på denna stigen. ju längre upp vi kom desto mindre blev stigen, desto kladdigare blev stigen, och desto brantare blev det. vi stannade upp en sväng eftersom det var ett hinder för alla länge fram. och eftersom en av våra tränare filmade lite så spelade Kajsa in ett meddelande till den som skulle hitta de om det skulle vara så att vi inte skulle klara oss. Den Goa tjejen!!
medan vi stod där och väntade på att vi skulle röra oss uppåt så hör vi hur Anna och Stina ropar från längre upp:
Kajsaaaaaa, det finns jättemycket spindlar här uppe och dom är jättestora!!
och alla dom känner Kajsa Karlsson vet väl att spindlar inte riktigt är hennes grej så hon får panik och vill väl i stort sett vända ner men vi får henne på bättre tankar.
Vi får äntligen röra på oss och det stora hindret som har tagit tid för alla att ta sig upp för är en jättebrant backe som nu är SVINHAL eftersom alla som gått innan oss lerat upp den. vi kryper i stort sett upp för lerbacken och väl där uppe får Kajsa panik igen och bestämmer sig för att hon vill gå ner. hon ropar till Stefan (våran tränare) att hon vill vända och gå ner igen. Stefan kollar på mig och sedan tillbaka på Kajsa och säger med lugn röst;
du får vända och gå ner igen OM Jennifer hänger med dig ner.
Kajsa kollar på mig och jag säger till henne med osäker röst;
alltså helt seriöst vänder vi nu, då dör vi. vi kan verkligen inte klättra ner för denna backen. Det går bara inte!! jag vänder inte, aldrig!
jag övertalar som tur är Kajsa att vi ska fortsätta och det gör vi. det visar sig att det inte är så långt kvar som tur var.
väl uppe så är det första som möter oss en äldre dam och det slår oss; hur fan kom hon upp här?!?! det måste ju finnas någon mera väg. Och såklart att det finns.
det visar sig att vi såklart skulle vikt av in på en väg på vägen upp, innan vi börjat våran klättring. men den dagen fick vi oss en riktig tur.
kan ju även berätta att de tjejerna som höll täten inte alls tuckte att det var en jobbig klättring. Inte alls som vi som var sist i ledet och som trodde det skulle vara de sista vi hittade på vid vissa tillfällen. men oj vilken otroligt rolig resa vi hade, fruktansvärt underbar! klättringen är verkligen ett minne för livet!!

du och jag kajsa, du och jag
min söta!!


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0